Hur förklarar man nått man känner igen så väl men inte kan beskriva? Lura tankarna så lurar du känslan.
Tankarna gör sitt bästa för att försöka förstå den men den kommer och går som den vill, så de bara yrar runt. Jag önskar att känslan va främmande men jag börjar kunna urskilja mönstret, den är allt för bekant.

Jag som va så säker när jag fick frågan. Ett möte skulle inte göra nån skillnad, jag skulle inte falla tillbaka. Jag har gått vidare. Framåt, det va dit jag skulle, dit jag va på god väg nu. Kunde inte minnas sist sömnen inte nådde fram. Kunde inte minnas sist tankarna snurrade kring de känslorna som fanns då.
Men plötsligt är den där och griper tag, drar bak, drar ner.
Jag vill inte. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte tillbaka dit!