I ärlighetens namn
Ljug för mig och gör sen allt för att dölja sanningen så att jag slipper tvivla.
När man väljer att vara själv och inte ensam i tvåsamheten
Har börjat titta på en ny serie, en Norsk relationkomedi : Dag. Dessutom är Tuva Novotny med, alltid gillat henne.
Serien handlar om en samtalsterapeut som är ett kontrollfreak som älskar sitt liv i ensamhet. Lustigt nog känner jag igen hur mkt som helst som den överviktiga norska 30+ mannens sätt att se och tänka på saker och ting. Och det är rätt maxat att cykla på motionscykel i duschen med sterion på högsta volym samtidigt som man dricker espresso.
Men, det här med att vilja vara själv. Att välja ett liv bakom stängda dörrar. Nu släpper jag dock in mina gäster längre in än i ytterhallen men iallfall. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt social och uttåtriktad person men har upptäkt att jag mer och mer drar mig tillbaka i skygghet. På gott och ont. Tror det är nyttigt att kunna vara själv och inte alltid känna sig tvungen att ha nån hos sig eller alltid umgås. Och jag trivs med att vara och bo själv. Är man själv kan man vara precis så glad som man är eftersom det är det sämsta humöret i rummet som styr när man inte är ensam. Också därför jag tror just nu att jag inte ser mig själv i ett förhållande. Jag trivs för bra med att vara själv. Visst går den känslan upp och ner hela tiden men jag tror inte jag skulle vinna på att ge bort halva min frihet i dagsläget. Men det är en sak att välja att vara själv och en helt annan att känna sig ensam..
Ska försöka citera Dag så gott det går:
"Välfungerande förhållanden baseras inte på kärlek utan på samvete och skuldkänsla.
Kärleken varijerar hela tiden medans skuldkänslan till den andre alltid är jämn. Och har man på sitt samvete att man står i skuld inför sin partner så anstränger man sig mer. " Ligger det nått i det?
Serien handlar om en samtalsterapeut som är ett kontrollfreak som älskar sitt liv i ensamhet. Lustigt nog känner jag igen hur mkt som helst som den överviktiga norska 30+ mannens sätt att se och tänka på saker och ting. Och det är rätt maxat att cykla på motionscykel i duschen med sterion på högsta volym samtidigt som man dricker espresso.
Men, det här med att vilja vara själv. Att välja ett liv bakom stängda dörrar. Nu släpper jag dock in mina gäster längre in än i ytterhallen men iallfall. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt social och uttåtriktad person men har upptäkt att jag mer och mer drar mig tillbaka i skygghet. På gott och ont. Tror det är nyttigt att kunna vara själv och inte alltid känna sig tvungen att ha nån hos sig eller alltid umgås. Och jag trivs med att vara och bo själv. Är man själv kan man vara precis så glad som man är eftersom det är det sämsta humöret i rummet som styr när man inte är ensam. Också därför jag tror just nu att jag inte ser mig själv i ett förhållande. Jag trivs för bra med att vara själv. Visst går den känslan upp och ner hela tiden men jag tror inte jag skulle vinna på att ge bort halva min frihet i dagsläget. Men det är en sak att välja att vara själv och en helt annan att känna sig ensam..
Ska försöka citera Dag så gott det går:
"Välfungerande förhållanden baseras inte på kärlek utan på samvete och skuldkänsla.
Kärleken varijerar hela tiden medans skuldkänslan till den andre alltid är jämn. Och har man på sitt samvete att man står i skuld inför sin partner så anstränger man sig mer. " Ligger det nått i det?
