Fick på mig kläder tillslut och tog mig ut för att mata ankorna.
Men ankorna har väl gått i ide eller nåt för det va helt tomt så jag bestämde mig för att gå en sväng i skogen.

När jag kommit en bit på slingan så hör jag att det kommer ett par killar. Det va tre stycken på två cyklar.
Jag tänkte att det va bäst att vara beredd på vad som helst när jag hörde de började gapa.
Men killen som skjutsade den andra cyklade bara förbi. Där hade jag tur tänkte jag.
Fast jag hade missat att kille nummer tre hade en snöboll av is i handen.

Paff! Så sjukt jävla ont det gjorde när den sattes med kraft och sats på mitt lår som redan värkte utav kylan.
Jag bara vände mig om. Ville skrika efter dem men det kom inte ut nånting. Fick inte upp ett enda elakt ord i huvet.
Vände mig om igen och fortsatte gå. Lät tårarna rinna.

Jag gick till kanonberget. Solen hade gått ner men himeln lös i orange och rosa borta vid horisonten. Så vackert det är när man blickar ut över staden. Jag lutade mig mot kanonen och höll armen om ett va de stora hjulen och det kändes som om jag stod där med en bästa vänn.
Då kom bilden upp i mitt huvud.

Jag såg killen på cykeln som några minuter varit tuff och kastat på mig och tänkte tillbaka.
Jag kunde se hur jag vände mig om och tog tag i hans pakethållare. Jag såg hur cykeln la sig på sidan och han ramlade under den. Istället för att se en tuff kille såg jag en liten svag och ynklig pojke.
Jag vände mig om och började gå ner för berget med ett hånfullt leende på läpparna.