Även om folk började blogga för längesen så har det varit väldigt nytt för mig.
Jag skaffade min blogg vid nyår efter att jag köpte min laptop för att jag skulle ha nånting att göra när jag va påväg till, i och ifrån Stockholm. Och tanken va ju att skriva för min egen skull mest, som en dagbok.

Kommer på mig själv att sakna Lunarstorm ibland. Jag saknar klotterplanket, där vem som helst kunde skriva några rader och få vara i rampljuset för en stund.
Men för mig har det egentligen inte handlat om att hamna på en lista så att alla kan se mig. För mig har det handlat om att skapa kontakter, att få nån sorts social stimulans.

Den senaste tiden har jag dock dragits ner djupare och djupare i blogghysterin. Vill hela tiden ha nått intressant att berätta, för annars vill ju folk inte läsa. Man blir ju glad när folk vill läsa just om sin vardag och sina tankar. Jag tycker det är jätte kul att få kommentarer och jag gillar att titta in hos andra.
Men jag börjar nojja mig när jag inte fått några kommentarer på mina senaste inlägg och känner press när många skrivit och jag ska hinna svara Och få in ett nytt inlägg till.
Så jag känner att jag måste för min egen skull faktiskt lugna mig eftersom jag skulle ju skriva för mig själv i första hand, så jag får inte låta sånt påverka mig. Sen om folk vill läsa så är det väl ett plus då!

Jag säger såhär. Min blogg är som en fis i rymden och i rymden kan man varken höra ljud eller känna doft så hwo cares. Livet går vidare utan att alla blickar är på mig. Det var jag som fes men luften är fri!