Viljan finns där nånstans. Viljan att skapa för att kunna förändras, utvecklas. Jag känner hur den slåss med lusten. Men det är som att lusten inte alls vill. Som om den drar med mig i sin egna vilja att försvinna. Släpar mig bakåt, neråt, djupt i ett hål. Ett hål som jag själv åstakommit genom att stått och trampat på samma plats för länge. Det är hålet som jag trode att jag kravlat mig upp ur och lyckats komma ifrån. Iallafall en bit på väg. Men jag känner hur det sliter i mig. Viljan vill ta mig fram. Och jag vill ta med mig lusten.  Jag kan inte komma nånstans utan både vilja och lust.