Usch vad trött jag är.
Jag och Martin satt uppe sent inatt igen och pratade.
Vi behöver det. Jag behöver det.

Det är så otroligt skönt att vi kan vara öppna och ärliga med vad vi känner och hur vi mår just nu. Jag är verkligen glad att vi pratar om det. Att vi pratar över huvudtaget. Låter kanske konstigt men om vi bara klippte av tråden så hade det varit så mycket svårare! Så känner vi båda två.

Jag vet inte vad som hade varit svårast.
Om vi hade bott i samma stad eller så som vi har det nu.
För om vi inte haft typ 50 mil mellan oss så hade vi haft större möjlighet att ses. För man är inte tvungen att ses bara för att man bor nära. Men möjligheten skulle finnas där. Och då skulle man väl förhoppningsvis ses för att man ville och inte för att man borde.

Det kommer inte alltid vara så svårt som det är såhär i början. Men tillsammans kan vi hjälpas åt att göra så att det blir lite lättare för varje dag. Och ibland kommer vi säkert falla tillbaka på svårt igen.
Då är det bara att börja om. Slå ett kast och gå på nytt. Ibland har man tur, ibland mindre tur. När man sen väl är i mål så är det lättare att acceptera att spelet är slut om man minns hur roligt man hade under tiden.

Just nu känns det kanske som att vi har förlorat.
Vi kom kanske inte till det målet vi ville den här omgången tillsammans.
Men vi får hjälpa varandra i med och motvind tills vi når fram till nästa mål.
Det spelet som vi avslutat nu har ingen av oss förlorat utan vi har snarare vunnit en vänn för livet.
Och det är det största priset jag någonsin kommer att få.